Jaha idag har man inte gjort allt för mycket.

Älskling och hennes familj och Cicci åkte till Ge-kås

en sväng och handlade lite, jag stannade kvar hemma.

Det var meningen med att jag skulle ta en liten promenad, men den

slutade på typ sammanlagt gick jag nog i 2 timmar, gick till Kendji, satt där i ca

1 timme och sen iväg till psykologen och sen tillbaka till honom i typ 1 timma.

Det var både tråkiga och glada minnen som kom upp, men tack och lov så började

dem tråkiga och sen övergick dem till dem roligare minnena . . . 

Blir till att försöka komma ut dit lite oftare nu när jag äntligen varit där.

Vädret har inte tillåtit mig att ta mig dit, och sen har jag varit lite osäker

på hur jag skulle reagera på att se platsen nu efter allting, men det gick faktiskt

riktigt bra ändå. Visst det var tungt och helt ofattbart att sitta där och läsa ditt namn

på korset som står där nu innan stenen kommer dit. Jag känner mig lättare nu också

och känner mig bättre inombords att äntligen fått vara vid din sida och pratat

om alla stunder vi haft med varandra, du har verkligen satt djupa spår hos oss alla

ska du veta, men alla spår och sår gör en starkare. Man lär sig alltid

något genom en sån här process som min psykolog sa till mig.

Annars då ? Nej det är väl synd att klaga på vädret idag, men

när solen kom fram så önskade jag att det hade fläktat lite svalt åtminsone,

men nej då, solen låg på och brände fläsk bara ;) haha

Det är vad min dag har handlat om i stort sett ^^

Svar till Malin:
Jag är född i Västervik annars så är jag uppvuxen i en liten håla som heter

Målilla som ligger ca 1 mil söder om Hultsfred :P

Uscha vad säger man ?

Dålig på att uppdatera jag vet, men har inte tid, ork eller lust :(

Hoppas ni förlåter mig . . .

Det är mycket som händer just nu, massa möten hit och dit, måendet

blir väl bättre och bättre nu med tiden som går, ska försöka ta mig ut till

min lilla ängel om vädret tillåter någon dag här i veckan.
Just nu ser det ut som att det kommer börja regna igen och har ingen större

lust med att gå ut dit i något regn :( Idag skulle du ha blivit 5 månader,

det är helt sjukt vad tiden går fort alltså och inte fan har man haft roligt

alla dagar så det kan itne stämma det folk säger "tiden går fort när man

har roligt". I mina ögon är det rena bullshit sen den 15 maj!

Det har varit lite upp och ner med allting runt mig ett tag men det börjar

balanseras igen känns det som iallafall och får hoppas att mina känslor

har rätt och stannar där. 

Memphis han bara växer så det knakar i utvecklingen med sitt tal

och allt annat. Han är en del som får mig att orka kämpa igenom

dem svåraste stunderna, men han är inte ensam, hade inte Tindra

och älskling funnits i mitt liv vet jag inte hur jag hade orkat, dem får mig att

se ljuset i livet. 

Ska träffa Tindra nästa söndag och jag längtar så sjukt mycket

dit alltså, att det får ta så jävla lång tid innan man får träffa sitt

egna kött och blod är ju helt sjukt alltså. Men det ska vi

nog allt kolla upp om det verkligen får vara så, orkar inte vänta

Linda får träffa henne varannan månad och jag får träffa henne

var tredje månad :S Varför är det så ? 

Nehe, vad mer ska man skriva då ? Var i Växjö typ hela torsdagen,

skulle ha åkt till Nybro med Fia i lastbilen men vi kom inte så långt,

sen skulle jag även ha träffat Darko men det vart en jävla massa

krångel med folket och massa annan skit så det sket sig :( 
Riktigt tråkigt alltså, hade varit så skönt att träffa honom igen

när ett lite gladare humör var framme än sist. Vi planerade allt

med att ta en glass och bara sitta och snacka massa skit och minnena

vi har, men nej då det sket sig :/ 

Sen när jag kom hem så var P, T och L här, och det var så sjukt jävla

skönt att se dem 3 alltså, det är några av dem som jag saknat mest.

Så mycket skratt det vart på den korta tiden jag träffade dem alltså

haha. 

Nehe, vad ska man göra nu då ? Städa lite kanske eller bara glo på

tv ? Det återstår att se :P Har ni några frågor så ställ dem bara,

finns inga dumma frågor, kan bara få dumma svar ;) haha

Min polare jobbar där, så ja, läs ni tidningarna och allt

tror han vet lite bättre än vad som står där :P

Jaha, i förrgår så fyllde både Devin och Bastian

hela 2 år, grattis till dem i efterskott säger vi.

Igår fyllde mina fina barn 2 år, Tindra och Memphis :)
Tänk vad tiden går alltså, ibland känns det som det var igår

man kom hem från BB och ibland känns det som att dem är så stora

och flyttar hemifrån snart ^^ 

Vart har tiden tagit vägen egentligen ? Pappa fyllde också år igår

och en annan polare och en av Memphis kusiner (Saga) fyllde även år igår.

Så det var många som skulle grattas, tyvärr fanns det 3 tråkiga nyheter

för gårdagen också. 

Först så begravdes en av mina polare, jag och Fia fick tillbringa mer än halva

dagen på akuten i Växjö, och en del på Darkos jobb blev skadade i en explosion som

han hört och som man läser i tidningarna så var det bara ett leckage :S

Nehe, kommer mer uppdatering sen.

Vad säger man om dagen ?
Jo, dagens händelser, så jävla bortgjord och pinsam

man bara kan göra sig och bli ! 

Ni kan läsa HÄR vad som hänt.

Usch, kan inte förstå att du är begravd nu,

tårarna kommer och går, när tårarna kommer

är det inte bara en tår som kommer utan det är forsar :'(

Ska försöka ha kraft till att förklara lite av torsdagen.

Allt började med att älskling väckte mig vid halv 10 och sa att min pappa

och bror är snart här, så jag flyger upp tar telefonen och ringer och kollar vart

dem är. Flyger in i duschen och när jag är klar så kommer tårarna, jag börjar inse

att det är idag vi ska ta farväl av våran son för sista gången och sänka ner honom

till jorden för att få lugn och ro. Tårarna bara rinner och rinner, när pappa och dem

kom så var jag redan då helt förstörd och jag började fundera på hur jag skulle orka

med resten av dagen, men det gjorde jag. När vi väl satte oss i bilen för att rulla härifrån

så får jag ett mess av Lina att dem är i kyrkan nu, Lina, Elina och Darko hade satt sig i bilen

från växjö för att komma och vara ett stöd för oss, när jag klev ur bilen så sket jag

i stort sett allt och alla utan jag bara letade efter darko när jag såg darko

såg jag ingen annan, jag såg inte kyrkan ens som han stod i, utan det var bara raka

vägen fram till honom, kramade om honom och över hans axel så började jag leta efter

kistan och där såg jag den, en oskyldig liten vit kista ligga på altaret :(

Tårarna bara forsade ännu mer och Darko kramar mig hårdare och viskar mig

i örat "mannen du fixar detta, jag finns här för dig, jag gör allt för dig, detta

är en jobbig sits och ingen förstår hur ledsna ni är och hur dåligt ni mår över detta

men ni orkar detta ni är starka" och då grät jag ännu mer. 
När allt väl satte igång så satt jag bara och pendlade blicken mellan

kortet på honom som stod framför kistan, på kistan och sen på pianot.

Tårarna bara forsade, sen tittade jag åt höger en snabbis och såg hur Darko

tittade på mig, fällde en tår och jag bara skaka på huvudet och menade med

att "Detta är fan inte sant, det är inte min son som ligger där, detta är en mardröm"

Sen vände jag tillbaka blicken mot kistan, sen kom alla sånger och allt.
Vill framförallt tacka Anna som sjöng så otroligt vackert, det var så fint,

ingen annan hade någonsin kunnat göra det bättre, jag förstår inte hur hon kunde

hålla in tårarna när hon sjöng alltså. Det var väldigt starkt gjort, sen när allt var

klart så ser jag hur prästen (Per) går fram mot mig och jag bara böjer mig ner, känner

hur han lägger sin hand på min rygg klappar mig på axeln och viskar

"orkar du detta Thobbe" och jag svarar "Ja, det gör jag, det är min son. Jag gör

allt för min son". Då säger han, det är dags nu, jag kände redan då hur knäsvag

jag vart när jag reste mig för att gå mot kistan, älskling och sen Kristian från

begravningsbyrån kom fram och lyfte upp kistan till mig, jag såg aldrig gången,

jag såg inte vart jag gick, jag gick med blicken ner på kistan hela tiden.

Per eller om det var baby la sin hand på min för att hålla koll på nerverna om jag

började skaka för mycket eller om jag ville släppa taget. Men jag tog tag i mig själv

och sa till mig " Du orkar detta, det är din son. Han hade gjort detta för mig också" 

Jag lägger kistan i bilen, och bryter ihop, går in i kyrkan igen och kramar

om alla som är närvarande, den som fick den starkaste kramen av dem alla

var nog fan Baste skulle jag tro eller om det var Jerry, Baste är Fannys man.

Sen sätter i oss i bilen och jag ser bara Kendji framför mig hela tiden, vi kör in på kyrkogården

och alla stannar i ett led där han ska ligga, jag känner till en början att jag inte fixar

detta, men jag går ut ur bilen, ser kistan och säger till mig själv, skärp dig nu

ta fram din starka sida och håll honom en sista gång, vi går fram till kistan

efter vi fått lite info, jag pussar en sista gång på kistan, vi hissar

ner den till jorden och då bryter jag ihop fullständigt, jag hukar mig ner

och säger massa till dig och hoppas på att du får det bra och att pappa alltid

kommer älska dig och jag vet att du finns här hos mig och du kommer alltid att göra.

Jag lägger blomman på kistan, går till Tilda och sen går pappa fram

och hukar sig ner likaså min lillebror och blundar jag ser hur tårarna rinner nerför kinden

på dem och sen ställer sig pappa ett par meter ifrån mig och baby ser på mig att

snart är det dags, hon säger till att gå till honom, jag flyger upp i hans famn

och bara gråter och gråter, känner mig mer och mer svag, sen helt plötsligt så slocknar allt 
för mig, folk säger att jag hängde i pappas famn, benen var helt livlösa, jag orkade inte

ens stå på mina egna ben längre. När jag kommer "tillbaka" så säger jag att jag inte orkar och
går bort till en bänk och tar tag i den, var nära att få ett närvsammanbrott men jag tänkte

mig för, vi är på en kyrkogård, jag ville skrika ut men vet vad det hade kommit för ord

så valde att vara tyst istället för att visa respekt för Kendji som ligger där och även dem andra.

Tror jag har missat lite, men är det någon som har frågor så

ställ dem bara, svarar på dem så länge jag orkar svarar på dem.

IDag är nog den värsta dagen i mitt liv.

Idag klockan 13:00 begravde vi våran lilla vackraste ängeln.

Det var en så oerhört fin begravning, det kommer aldrig kunna bli

finare än så. Det var så oerhört fint av er som skickat blommor och

är så tacksam över alla som tog sig tid och kom.

Det var en sån skön stämning samtidigt det var mycket tårar och någon

enstaka bröt ihop till och från, mina tårar rann från när vi rullade härifrån parkering

och dem rinner fortfarande, är så glad över att pappa stod jämte mig och höll mig

efter att vi hissat ner honom till jorden. Jag vart alldeles knäsvag och ville bara hoppa

ner till honom, men han höll upp mig trots att jag hängde i hans famn, jag

ville bara lägga mig ner och skrika rakt ut, men tänkte mig för eftersom

det var på en kyrkogård så valde mina ord och höll det inom mig för att visa

respekt för dem andra. 

Alltså jag orkar inte skriva mer, utan det kommer när jag samlat mig och orkar

skriva mer. Bilder kommer även att komma upp.

Pappa älskar dig min ängel och du kommer alltid att finnas där <3

Jaha vart ska man börja ? 
Tårarna rinner sen ett tag tillbaka.
Var och sa farväl till min älskade ängel för sista gången idag,

det var även sista chansen man fick se honom så nu har vi bara

bilderna och filmerna kvar på honom och våra enormt fina minnen

med jordens vackraste ängel :'( Det finns inget som någonsin kan ersätta

dig, det finns idioter som skiter i allt och bara säger "rätt åt er, hoppas

ni lärt er av era misstag nu" och dem leker ju med livet på allvar alltså.

Hur kan det finnas så jävla känslokalla personer och skriva så direkt

efter en förälder förlorat sitt barn ? :O :@ Men men idioter finns det

ju gott om har man ju lärt sig genom åren. 

Imorgon är det begravning och det är inte sant alltså,

vissa dagar känns det som om man redan har begravt dig

och vissa vet man verkligen att det är imorgon torsdag den 9 Juni

som du ska begravas :( 

När jag vaknade i morse hade jag sån panik och kände

att jag bara MÅSTE till Kendji och säga farväl en sista gång,

för jag mådde så dåligt och ville träffa honom och pussa på honom.

Så jag ringde begravningsbyrån och frågade " Kan vi få träffa våran

son Kendji som ligger i kapellet?" och dem bara "självklart så får ni det"

Jag vart så glad då att jag knappt kunde hålla tillbaka tårarna,

vi bestämde en tid och vi kom ungefär samtidigt som han den där

killen. Vi satte oss utanför och väntade medans han gick in och gjorde

iordning allt, jag frågade om det gick bra om kistan var stängd till en

början och det var inga problem eftersom vi visste inte om han förändrats,

men så hade den här killen tittat på honom och sa att han var jätte vacker.
Så när vi väl kom in dit, gick jag raka vägen fram till kistan, klappade den och

sa "Hej min son, pappa är här med mamma och moster Ewe" Sen satte vi oss

på stolarna och tittade på kistan ett tag och sen frågade jag dem om jag fick öppna

kistan för jag kände mig tvungen att göra det, och det fick jag, vi satt ett tag till

och tittade på kistan sen frågade jag "är ni redo nu eller vill ni vänta lite till".

Dem var redo, jag gick fram med en klump i magen och gråten i halsen,

skruvade upp den sakta men säkert, tog 2 skruvar i taget. La skruvarna fint

på en av stolarna så dem inte skulle få fula märken och sånt, sen när jag hade

tagit bort alla 4 skruvarna så öppnade jag locket sakta men säkert, och sen såg jag honom,

jag trodde jag skulle bryta ihop och det gjorde jag inombords, jag ville bara slänga

iväg locket och lyfta upp honom men samlade mig själv och backade

säkert och sakta därifrån för att lägga ifrån mig locket.

När jag väl hade lagt ifrån mig locket så gick jag fram, tog hans hand,

pussade honom på kinden och sa "pappa är här nu, nu kan du känna dig säker igen"

och sen bröt jag ihop. Vi satte oss runt honom på knä på golvet och pratade

med honom och kände på honom och tittade på honom.

Sen frågar älskling om jag ville ta upp honom och jag var inte redo och hade inte

samlat mig så pass mycket än så nej han fick ligga kvar lite till.

Sen tog jag ett djupt andetag och lyfte upp honom, gick och satte mig och började

automatiskt vagga honom i famnen som jag alltid gjorde. Det kändes som om

han log mot mig, jag kunde inte släppa blicken från honom, han såg så fridfull ut

och kände sig trygg. precis som när ett litet barn somnar i famnen.

Sen ville Ewe hålla honom och självklart fick hon det, hon satt först och tittade

på honom och kände på honom, sen var hon redo, och sen var det babys tur

att hålla honom och då la jag ett finger i handen på honom och det kändes precis

som om han tog tag i fingret på mig, jag var alldeles iskall i kroppen, blev skiträdd och

bara slet bort min hand och tittade på honom och kände igen, men det var bara

en inbillning :'( 

Sen var det dags att bädda ner honom igen och då frågade jag om

jag fick göra det och vara lite själv med honom, dem respekterade

det, jag bäddade ner honom och var helt förlamad i benen så skrev ett

sms till älskling "nu kan ni komma in om ni vill och ta farväl en sista gång

annars skruva jag fast locket igen :'(" Dem kom in båda 2 sa adjö och pussade på

honom osv. Sen när dem hade gått så kändes det som om jag var själv, jag

gick och hämtade locket och velade länge länge och åter länge om jag skulle

ta upp honom igen, men kände att "nej nu är det dags, nu ska han få vila i frid".

Så när jag precis skulle släppa locket så tog jag upp det igen, kände på

hans ansikte och kroppen för en sista gång och då kände jag hur någon var

i samma rum och så såg jag den här killen som hade låst upp, han satt längst ner

men samtidigt så kände jag inte av hans närvaro och det var skönt.

Jag la på locket efter jag pussat honom adjö och sa att " Vi syns

en vacker dag då det är pappas tur, ta väl hand om dig och dem andra där

uppe nu" och det var nog det svåraste valet jag någonsin har gjort det
kändes så skönt att få göra det själv, men samtidigt jävligt jobbigt,

men som sagt jag kände mig tvingad till det, la på locket, skruvade

på en skruv i taget med forsar som strömmade nerför kinderna,

sen när alla 4 skruvarna satt på plats klappade jag om kaninen och hans

namn och sa, "pappa älskar dig, glöm aldrig det min son" sen gick jag ut.

Trodde jag skulle gå ut genom ytterdörren, men gick in på toan, snöt mig

och sen öppnade jag dörren in till honom stod länge och tittade på den

fina kistan och till sist sa jag "ta hand om dig, pappa älskar dig min son".

Sen stängde jag dörren och gick ut, trodde jag skulle bryta ihop fullständigit,

och klart det gjorde jag men mildare än vad det kändes som.

Det är typ så min dag har sett ut idag, men andra ord, mycket tårar och

svåra beslut men men, imorgon klockan 13:00 är det sista chansen att ta

farväl av något så underbart vackert i Slöinge kyrka. 

Jag vill inte ha denna dagen, och jag vet att jag inte är ensam om det :'(

Idag gjordes det en minnestatuering av Kendji,

jag vart så nöjd så, det kunde inte ha blivit bättre.
Tack Robban för ett underbart arbete <3

En ängel tar pappas hand och säger
" Var inte ledsen pappa, jag är på den finaste platsen som finns för mig,
jag saknar och älskar dig och mamma, jag kommer alltid att vaka över er.
Ta hand om varandra och ta vara på eran tid tillsammans,
vi ses igen en vacker dag"
Pappas lilla ängel ville inte släppa taget om handen :'( <3





Som sagt var och träffade min lilla ängel igår.

Må han vila i frid och leka på en underbar plats med sin storebror <3

Igår var det en helt jävla sinnessjukt galen dag.
Humöret var upp och ner, men skrattade inte förrän ca

22:40 då jag fick ett sms av en nära vän ifrån Växjö

där det stod "Jo det löste sig! Så om vi får / om du vill kommer vi "
det var ett sms från Darko att dem hade hittat barnvakt till deras lilla söta

pojk Bastian. Så dem kommer på begravningen också, och det betyder

så oerhört, det finns många jag saknar, men det är något speciellt med

denna mannen. Jag blev så lycklig att tårarna började rinna av glädje när jag

läste det. Det var en sån lättnad.

Det finns nog några nu som undrar hur han kan stå mig så nära,

men det är för att det var han som fick mig att må bra

när jag bodde i Växjö, han tog med mig ut på saker som

alla Lakers matcher vi gick på och skrek, vi skrek för att få ur

våra känslor, det var sån upplevelse, visst Eric tog med mig på

street race och vi hittade också på saker och det betydde mycket också

men Darko var det något speciellt med. Han har alltid funnits där vad klockan

än har varit för mig, han har kommit till mig för att prata, han har även bara kommit

helt spontant och "kidnappat" mig för att han ville ha med mig ut istället för att bara

sitta inne och glo.

Du är mer än guld värd det ska du veta gubben <3

---

Annars så var jag och träffade min ängel igår, och det är något

jag inte kommer ångra, älskling var med även Ann-britt. 
Det var en sån känsla, jag ville bara springa in till honom

dem frågade om jag ville gå in själv, men eftersom jag vet hur jag

kan reagera så tog jag båda i handen och sa nu går vi, nu är jag

beredd nu vill jag träffa honom, när vi gick mot dörren så började

jag dra och slita för att komma fram. Dem höll mig tillbaka för att jag inte

skulle springa fram till honom.

Han låg där på kudden och sov i lugn och ro, han var så fin så fin.

Han låg där och ju längre tid jag satt och höll hans hand och klappade

honom på kinden som jag alltid gjorde så kunde jag se hur han

drog på kinderna och dessa smilegropar som han hade kom fram.

Jag bara grät och grät, fick gå ut 2 gånger för att hämta luft, sista gången jag

gick ut så sa jag till älskling " Nu går jag ut, jag orkar inte mer, nu har jag sagt hej då

till våran ängel". Så jag pussade på honom, gick ut, men efter ett tag så såg

jag hur alla gick ut från rummet och då gick jag in igen och sa att jag

ville gå in själv utan någon och jag satte mig och pratade med honom

och det var en sån lättnad, tårarna forsade nerför kinderna,

jag ville ta upp honom, la honom i famnen som jag brukade hålla honom,

då såg det ut som han log mot mig igen.

JAg satt och pratade med honom som om han levde, jag pussade på

honom ytterliggare en gång, jag grät så pass mycket att jag glömde bort

att andas ibland, jag kan inte fatta att det snart är 3 veckor sen

du lämnade oss, att det snart är 3 veckor sen jag la dig i din säng för

sista gången och såg dig titta mig rakt i ögonen och började skratta

och sen prata med garderobsdörrarna, för att sedan sova för natten

och du somnade som vanligt runt 22:00, men sen vaknade du aldrig mer :'(
Du är så saknad att det gör ont, pappa har nog aldrig varit så förstörd som

jag är i dagens läge, men jag orkar kämpa för jag har en sån stark omgivning som

ger mig kraften att orka kämpa. 

På tisdag kommer pappa och träffar dig igen, sen får vi se om jag orkar

träffa dig på onsdag igen men det tror jag att jag ska göra.

Fick ytterligare ett tråkigt besked igår.
Igår natt omkom en nära vän till mig i en bilolycka,

vi var som bröder för varandra vi fanns alltid där när vi behövde

varandra, visst vi hade våra gräl och fighter, men vi fanns där för varandra

ändå. 

Du är också saknad ska du veta, hoppas du tar väl hand om min ängel där

uppe nu och lär honom vad som är rätt och fel. Det talade jag även om för

min ängel att du skulle göra, och att ni kommer träffas. 

Nu tycker jag att alla får lugna sig med att lämna mig,

först Andreas, visst det är 1 år sedan men ändå, sen

min son och nu min andra vän. Nu får denna grymma värld

lugna ner sig lite. Jag orkar snart itne mer.

När kommer nästa ? Vem är nästa person ? :'(

Kopierar bara rakt av det Stefan svarade till den där idioten Ida:

"Ida för Helvete rent ut sagt..!! Du har ju för faan inte själv koll på vad du skriver när du säger, låt mig citera: "TVÅ griniga barn? 
har ni inte bara ett?=)"... och sen vidare menar du på att du "bara undrar" varför dom har 2 griniga barn??! Du säger ju emot dig själv, när du bara undrar varför de har 2 griniga barn,
då behöver du ju inte ens skriva den helt onödiga kommentaren:
"Har ni inte bara ett"??
(Bara jag mår skitdåligt av att skriva just om detta, och då har jag bara kopierat dina ord Ida)
FÖRLÅT THOBBE, Men var bara tvungen att trycka till Ida lite..!
Blev så jävla arg..! Alltså, varför ens kommentera en sån sak?!??!!?
Såna personer som dig Ida, gör inget annat än äcklar mig..!
Thobbes blogg är precis hans egna ord, känslor och tankar.
Detta är hans sätt att söka tröst och hantera sorgen. Lär dig respektera det!! IDIOT!

---

Svar till O-sson:

Vad menar du med det ? Skriver jag i min blogg bara för att min son

har dött ? NU får ni ta mig fan ta och ge er alla idioter och sen är ni

så jävla fega och törs inte skriva vad ni heter, ni kan ju inte

vara mogna :) Det är då fan ingenting som man bara skriver

för att få uppmärksamhet ? Alltså söker alla det, oavsett när dem

har blogg eller itne. Man måste få ur sig det på något vis

och kunna bearbeta, men du verkar vara en sån iskall person som

inte ens skulle bry dig om din närmsta skulle lämna dig. 

Ja, jag säger då det, sorgsna människor det finns alltså på denna jord :/

Ida måste vara bra jävla blåst, tyvärr folket, 
Hon kan även inte ha egna barn när hon kan skriva detta 

" jag kanske är okänslig ja men dom väljer och skriva ut så stöd är ju inte allt dom får eller hur? 
jag undrar bara hur fan dom kan ha två griniga barn eller hur? "

Och hur man kan ha 2 grinig barn är väl inte så svårt när han har kusiner ?
Endel av våra vänner har barn i samma ålder, finns många anledningar

till att man kan ha 2 griniga ungar. Så har du inget vettigt att säga så kan du

ju ta och sluta kommentera min blogg!

En ängel som håller sin mamma i handen och säger
" Ta väl hand om dig och familjen nu, jag kommer till en fin plats och
vi alla möts där när det är eran tid " :'( ♥



Såhär ser kistan ut. Om ni undrar och börjar fråga varför

vi har en kanin på kistan så är det för att Kendji verkligen älskar/älskade

kaniner oavsett. Nu är det dags att vakna upp ur denna

mardröm och se verkligheten igen.

Det är snart 3 veckor sen du lämnade oss, och jag förstår inte

riktigt att tiden har gått så fort, jag förstår inte att det är TRE

veckor sen du lämnade oss i stor saknad.

Jag finner inga ord, är helt förstörd, om folk påstår att ni

har sett mig ledsen och förstörd, visst det kanske ni har men då

ska ni se mig nu. Ni känner inte igen mig, vissa dagar är det så

illa att jag inte ens känner igen mig själv i spegeln. Vill

även passa på att tacka svärmor och Cicci för ett oerhört stort ansvar

och ett stort arbete som ni har lagt ner på så kort tid.

Vet inte hur jag någonsin kommer kunna tacka er, men man

får iallafall säga tack så hemskt mycket, det är det minsta man kan säga <3

Begravningen kommer ske i Slöinge Kyrka klockan 13:00 den 9 Juni,

alla är välkomna.

Fråga från Maya till någon Ida.

Kan inget annat än att hålla med Jannika,att det finns såna människor som ens kan med att skriva så till ngn som precis förlorat ett barn,hur tänker en sådan,ja vem vet...Du Ida kanske kan svara på den frågan om du läser detta????Hur tänkte du när du skrev så???