-

En otroligt jobbig dag ....

Igår var det en helt jävla sinnessjukt galen dag.
Humöret var upp och ner, men skrattade inte förrän ca

22:40 då jag fick ett sms av en nära vän ifrån Växjö

där det stod "Jo det löste sig! Så om vi får / om du vill kommer vi "
det var ett sms från Darko att dem hade hittat barnvakt till deras lilla söta

pojk Bastian. Så dem kommer på begravningen också, och det betyder

så oerhört, det finns många jag saknar, men det är något speciellt med

denna mannen. Jag blev så lycklig att tårarna började rinna av glädje när jag

läste det. Det var en sån lättnad.

Det finns nog några nu som undrar hur han kan stå mig så nära,

men det är för att det var han som fick mig att må bra

när jag bodde i Växjö, han tog med mig ut på saker som

alla Lakers matcher vi gick på och skrek, vi skrek för att få ur

våra känslor, det var sån upplevelse, visst Eric tog med mig på

street race och vi hittade också på saker och det betydde mycket också

men Darko var det något speciellt med. Han har alltid funnits där vad klockan

än har varit för mig, han har kommit till mig för att prata, han har även bara kommit

helt spontant och "kidnappat" mig för att han ville ha med mig ut istället för att bara

sitta inne och glo.

Du är mer än guld värd det ska du veta gubben <3

Annars så var jag och träffade min ängel igår, och det är något

jag inte kommer ångra, älskling var med även Ann-britt.
Det var en sån känsla, jag ville bara springa in till honom

dem frågade om jag ville gå in själv, men eftersom jag vet hur jag

kan reagera så tog jag båda i handen och sa nu går vi, nu är jag

beredd nu vill jag träffa honom, när vi gick mot dörren så började

jag dra och slita för att komma fram. Dem höll mig tillbaka för att jag inte

skulle springa fram till honom.

Han låg där på kudden och sov i lugn och ro, han var så fin så fin.

Han låg där och ju längre tid jag satt och höll hans hand och klappade

honom på kinden som jag alltid gjorde så kunde jag se hur han

drog på kinderna och dessa smilegropar som han hade kom fram.

Jag bara grät och grät, fick gå ut 2 gånger för att hämta luft, sista gången jag

gick ut så sa jag till älskling " Nu går jag ut, jag orkar inte mer, nu har jag sagt hej då

till våran ängel". Så jag pussade på honom, gick ut, men efter ett tag så såg

jag hur alla gick ut från rummet och då gick jag in igen och sa att jag

ville gå in själv utan någon och jag satte mig och pratade med honom

och det var en sån lättnad, tårarna forsade nerför kinderna,

jag ville ta upp honom, la honom i famnen som jag brukade hålla honom,

då såg det ut som han log mot mig igen.

JAg satt och pratade med honom som om han levde, jag pussade på

honom ytterliggare en gång, jag grät så pass mycket att jag glömde bort

att andas ibland, jag kan inte fatta att det snart är 3 veckor sen

du lämnade oss, att det snart är 3 veckor sen jag la dig i din säng för

sista gången och såg dig titta mig rakt i ögonen och började skratta

och sen prata med garderobsdörrarna, för att sedan sova för natten

och du somnade som vanligt runt 22:00, men sen vaknade du aldrig mer :'(
Du är så saknad att det gör ont, pappa har nog aldrig varit så förstörd som

jag är i dagens läge, men jag orkar kämpa för jag har en sån stark omgivning som

ger mig kraften att orka kämpa.

På tisdag kommer pappa och träffar dig igen, sen får vi se om jag orkar

träffa dig på onsdag igen men det tror jag att jag ska göra.

Fick ytterligare ett tråkigt besked igår.
Igår natt omkom en nära vän till mig i en bilolycka,

vi var som bröder för varandra vi fanns alltid där när vi behövde

varandra, visst vi hade våra gräl och fighter, men vi fanns där för varandra

ändå.

Du är också saknad ska du veta, hoppas du tar väl hand om min ängel där

uppe nu och lär honom vad som är rätt och fel. Det talade jag även om för

min ängel att du skulle göra, och att ni kommer träffas.

Nu tycker jag att alla får lugna sig med att lämna mig,

först Andreas, visst det är 1 år sedan men ändå, sen

min son och nu min andra vän. Nu får denna grymma värld

lugna ner sig lite. Jag orkar snart itne mer.

När kommer nästa ? Vem är nästa person ? :'(

2011-06-04 @ 10:51:44 Allmänt Permalink

Kommentarer

Postat av: Malin

Tårarna forsar när jag läser det du skriver Thobbe. Det känns som om mitt hjärta ska gå mitt itu. Jag kan inte på långa vägar föreställa mig vad det är ni behöver gå igenom just nu, önskar som ni att allt bara var en hemsk hemsk mardröm och att Kendji skulle vakna. "God knows I wan´t to see you, hold you, touch you. And maybe there is a heaven and someday I will again. Please know you are nor forgotten - until then. In my heart, you live on. Always there, never gone. Precious child, you left to soon. Though it may be true that we are apart, you will live forever in my heart " Kramar till dig, tilda memphis och de andra drabbade i detta!

2011-06-04 @ 12:30:34
URL: http://mollamalina.blogg.se/

Postat av: Lina

Jag tänker på er så ofta, varje kväll jag går in till mina barn finns ni, Kendji med i mina tankar. Ni är så starka, jag beundrar er, och ni är så otroligt underbara föräldrar. Låt ingen säga något annat.

Thobbe jag har sett dej ledsen en gång, men skulle jag se dej nu skulle det göra så ont i mitt hjärta. Jag önskar jag kunde krama om er tala om vilka underbara föräldrar ni er, hur starka ni är. Ofta kommer det tårar när jag läser era bloggar. Jag sänder styrke kramar till hela familjen men som sagt skulle jag vara i närheten skulle jag krama om er.

2011-06-04 @ 18:44:00

Postat av: eve

Blev helt chockad när jag fick reda på om fidde :( Kan inte fatta det är sant .. allt händer verkligen på en gång nästan .

Är många älskade som lämnar oss :/

Men har många fina minnen med fidde, han var alltid så himla rolig :)

tänker på er, vet hur det känns att förlora ett barn & sådan smärta önskar man ingen !

blir alldeles ledsen när jag läser era bloggar :(

Men det ärmånga som tänker på er & när jag är hos min dotter eller tänder hennes ljus hemma så skänker jag tankar till kendjis familj .

må han vilai frid, lilla bebisen .

2011-06-04 @ 23:02:12
URL: http://evelinalivf.blogspot.com

Postat av: Sandra

För mig är den stora frågan; varför? Senast jag upprepade den för mig själv, om och om igen,var när Max och Saga blev mördade. Den frågan kan jag fortfarande, 3 år senare, ställa igen, och igen... för att försöka förstå. Men jag förstår ändå inte.. Å nu har jag halkat in på din blogg, genom en annan blogg, så nu tänker jag på er och ställer samma fråga igen och igen... och igen.. Jag tar så fruktansvärt illa vid mig när ett barn går bort eller far illa! Jag kommer aldrig förstå fullt ut hur det verkligen känns att förlora ett barn (hoppas jag!!), men med tanke på hur JAG känner utan att själv vara drabbad så kan jag bara fantisera om hur NI känner!! Jag är såå ledsen för eran skull!! Önskar att jag kunde göra något, att jag kunde trolla och ge tillbaks er erat barn! Jag önskar verkligen det!

Kram.. /Sandra

2011-06-04 @ 23:03:07

Trackback