Ibland blir jag bara så jävla ledsen och besviken på dig!

Du säger en sak då och sen helt plötsligt något annat.

Du sa senast i förrgår att du skulle med, och nu idag helt plötsligt

så ska du inte följa med, du kan ta mig fan inte offra en liten jävla dag

för din broder! För helvete, du sa att du kunde ta med dig din jävla

data och sitta i bilen och göra arbetet, men det är säkert ditt jävla helvete

till "flickvän" som ni kallar henne som håller i pungen din och du är så jävla

rädd för att gå emot henne! Det är GARANTERAT orsaken till detta, hon kan

verkligen inte älska dig så mycket som hon nu påstår, om hon nu påstår det.

Tänkte på en konversation för ett bra tag sen på fejjan, nej då skulle hon

inte acceptera om du hade barn med någon annan, och hon skulle döda barnet isåfall

bara för att hon inte skulle palla av det, vilken jävla kärlek är det då ?

Jag anser att JAG har ÄKTA kärlek till min sambo, hon har barn med sitt x,

och det ger jag blanka fan i, jag skiter i det fullständigt. Hon är liksom mitt

allt, är inte det äkta kärlek, ja då vettifan alltså vad kärlek är för er....

Ibland fattar jag inte hur fan du tänker, när fan träffades vi sist ?
När fan vill du träffa mig igen, eller du kanske inte vill träffa mig igen ?

Ibland känns det som om jag inte finns här i min familj, den enda som oftast hör

av sig är pappa, och det är jag i och för sig glad över efter all skit som vi har

gått igenom. Känns som dem inte vill ha kontakt med mig över huvudtaget,

det är JAG som får ta kontakt med dem ALLTID, dem kan fan aldrig höra av sig.

Jag orkar fan inte med min familj snart heller, räcker det inte med att jag sagt

upp kontakten med morsan ? Herregud alltså, jag förstår mig inte på familjen Thurgren

längre, ingen är sig lik som när jag kände er!

Nu finner jag inget mer att säga :'(